Jag var en gång feminist

Antagligen har min vänsterfamilj och släkt påverkat mig oerhört, men anledningen till att jag blev feminist var nog tack vare Ung Vänster. Jag gick med i Ung Vänster 1998 eller 1999 i grundskolan och på några av kurserna där togs feminismen upp. Jag minns det som att det var Nina Björk som höll kurserna, men det är inte helt bekräftat av dem som var med. Det som står ut i minnet är i alla fall Ung Vänsters definition av en feminist som "Det finns en könsmaktsordning mellan könen och att man vill göra något åt det". Sen dess har jag gått på gymnasium och högskola och jag har diskuterat en del och läst en del (nåja, jag är fortfarande en novis). Jag har trott mig veta vad det innebär att vara feminist och vilken politik som den ideologin i sin tur för med sig.

Men jag börjar inse att jag inte vet vad det innebär att vara en del av något som upprör människor så otroligt mycket. Jag har aldrig tidigare personligen sett ett sånt förakt mot kvinnor och framförallt inte mot feminister. Kvinnor runt omkring mig har levt genom detta hela tiden. Först och främst genom det allmänna förtryck som finns överallt omkring oss, men eftersom de dessutom är aktiva feminister så finns det ytterligare ett motstånd som måste genomlevas. En man som jag själv har människor aldrig kunnat se som feminist, och därför aldrig som ett hot eller en från andra sidan. Jag har nu på kort tid fått den inte så trevliga äran att möta det. Det här motståndet mot feminismen märker man inte om man mest diskuterar polemiskt över ett glas vin, som jag oftast gör. Det är först nu när jag aktivt väljer sida och synbart tar ställning för något annorlunda, som det blir tydligt.

Jag har mött tyska män som inte förstår vad feminism betyder och där politisk diskussion inte är möjlig, tyska kvinnor som skrattar högt på rena tanken om en manlig feminist eller kvinnosakskämpe.

Jag har mött insikten att min framtida ingenjörskarriär troligen kommer att hindras; jag ser framför mig den äldre mannen som funderar över om jag är duktig nog för att få komma på intervju. Efter en lätt sökning på nätet får han reda på mitt politiska intresse och börjar tvivla. Det är sagt till mig att rekryterare ser politisk aktivism som ett plus i kanten, men den som kommer att tänkas anställa mig på nästa position kommer troligen att vara en icke-feministisk äldre man, och han kommer att se rött.

Jag har mött en ny typ av människor på gatan då jag gick och bar på skylten med texten "Jag vill ha mindre makt!" på väg från 8e mars-demonstrationen. När jag hörde mig själv säga "gubben på bussen hötte med fingret, det var första gången någon har hött mot mig" så inser jag hur annorlunda mitt feministiska liv har tett sig gentemot andra mer aktiva.

Hur naiv har jag inte varit?

Jag är glad och ödmjuk inför det faktum att jag nu äntligen har insett att det är det här som jag gör nu, som är att kämpa. Det är nu det börjar. Det är nu jag växer upp. Det är nu jag blir feminist.